I berättelsen om mig själv har jag tidigare skrivit att jag och min syster blev bortlämnade som barn.
Vår mamma vare sig ville eller klarade av att ta hand om oss.
Tyvärr kom vi inte till samma fosterfamilj och det har satt djupa sår i oss båda.
Vem vill inte ha sitt syskon att luta sig mot? Har man inget syskon är det en sak, men att ha ett och inte få växa upp tillsammans är jobbigt. När jag vaknade i morse hade jag en sån otrolig längtan efter henne.
Jag ringde och frågade vad hon ska göra så nu kanske vi kan få till en dag och bara få umgås.
Om ni visste vad glad jag blev! Jag med min ångest har fått levt med den så himla länge i min ensamhet, men nu visar det sig att vi lever med samma helvete. Det är skönt att ha någon att som äntligen förstår, men vi båda undrar varför vi lever med denna ångest och oro hela tiden. Jag har alltid trott att det haft med min ätstörning att göra, men så är det tydligen inte. Jippi, nu ringde hon precis och sa att hon kan komma!
Nu måste jag kasta mig in i duschen!
Jag vill bara avsluta med att säga, ni som har era syskon, ta vara på det och njut och var rädda om varandra.

Kramisar