Du valde att lämna bort mig som liten och det har givit mig många djupa sår.
Jag och min syster har aldrig förstått varför du skaffade barn om du ändå inte ville ha oss.
Du har gjort oss så besvikna!
I dag har jag själv 2 underbara barn och de är mitt allt, så du vet inte vad du har gått misste om!
I mina tankar finns du ständigt och jag har många gånger önskat att jag kunde få krama om dig.
Så många brev som du skrivit till mig om att du inte vill finnas kvar i livet, hur tror du det känns?
Du är ju sjuk och så har jag alltid sett dig, men trots det har jag alltid drömt om att få ha en riktig mamma.
Till min födelsedag skickade du ett kort och jag grät när jag läste det,
men varför ska du alltid ge mig så dåligt samvete?
I går satt jag länge och försökte samla mod till att ringa dig.
Din röst gav mig en rysande känsla och jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag kan inte säga,"Hej mamma" för då blir du bara arg.
Med vetskapen om dina deprissioner måste man alltid ta det försiktigt och vara så pedagogisk som möjligt.
Visst är det sjukt? Egentligen borde jag inte vilja ha något som helst med dig att göra, men hur det än är så finns du där!
Efter ett tag kom du inte på det här med ätstörningarna igen....
Att du lever är för mig en stor gåta med tanke på hur du levt i så många år. Det är helt otroligt!
Tyvärr har jag fått många gener efter dig, men den ena har jag nu jobbat med i många år för att inte förbli som du.
Du har ju för fan inget liv! Tänk om du kunde inse att livet skulle betyda så mycket mer om du bara ville.
Jag och syrran vet inte vad vi vill med relationen till dig, men åren går och den dagen du inte finns vet jag att vi kommer att ångra oss. Jag både vill och inte vill ha med dig att göra för det gör så ont!
Vad vill du med oss, mamma?