Usch, idag känner jag mig så konstig. Dels vaknade jag med världens stelaste nacke och sen känner jag mig som i en glasbubbla. Tankarna är nån helt annan stans och jag jag vet liksom inte hur jag tänker. Jag tror ärligt talat att jag har klivit in i en kris. Nu vet jag inte alls hur det känns och jag tror de flesta känner olika, men nånting är det uppenbart. Allting känns trist och tidlöst. Jag vill byta ut allting hemma till nytt. När jag känner så har jag kommit fram till att jag ofta fixar och donar hemma. Byter gardiner, krukor och kan så löjligt som att flytta en sak till ett annat ställe. Men då är det nåt nytt och en annan syn på det rummet. Det måste vara nåt fel i skallen på mig! På nåt sätt tror jag det handlar om att man flyr från nåt, som i mitt fall ångest. Det går inte att sätta fingret på vad det är, men att jag känner mig nedstämd är jag klar med. Jag kan faktiskt minnas när jag var barn hur jag kunde sitta och kura ihop med en kudde och bara gråta, men jag visste aldrig varför. Min fostermamma blev så frustrerad och visste inte vad som var fel. Ju äldre jag blev ändrades beteendet, men har tagit ut min depression på nåt annat istället. Det går i faser och just nu tror jag att min ålder kommit ikapp mig. Därför tror jag att en stor förändring kan hjälpa mig och det kan i det här fallet vara att byta jobb.