Hua, vilken morgon!!! Det började med att Lucas skulle sätta sig och rita precis när vi skulle gå. Jag lyckades övertala honom att vi måste gå men det blev en enda stor kaos. Efter halva vägen ville han byta från röd till grå cykel. Vid nästa försök hann vi oxå halvvägs, men då skulle han byta skor... Då började mitt tålamod att tryta och ittitationen blev allt värre. Vid det sista försöket kom vi en liten bit till och då ville han inte cykla och stod bara där och grinade. Då hade mamma hunnit bli än mer irriterad och gick raska steg fram till honom, drog av honom hjälmen, kastade in cykeln på terassen och tog med honom i handen. Sen blev både hans och min dag förstörd! Det finns inget värre än att bråka med sina barn. Det gör så ont i hela ens kropp och själ. Man önskar det bara gick att sätta sig och invänta att han bestämt sig, men klockan går väl aldrig så fort som på morgonen. När jag skulle gå från dagis va han jätte ledsen och kände själv att det blev fel. Jag var ledsen på vägen till jobbet och kände en enorm längtan efter en stor bamsekram!