Nu har det gått 9 dagar sedan min kära Malin (dotter) åkte till Thailand och jag har varit så deppig dessa dagar. Trots att jag har henne varannan vecka annars och är van vid att inte ha närheten dessa veckor, men det är en helt annan sak för då kan jag ändå få träffa henne. Men en sån här gång har jag en sån övergivenhetskänsla som inte går att förklara. Jag kan inte hålla om henne, ge godnattkram eller höra hennes röst. Jag trodde inte att jag skulle känna så här men vi har å andra sidan aldrig varit ifrån varandra så här länge på det här sättet och då är det en hel vecka kvar! Hon ringde mig idag och jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen. Det som kändes så mysigt var att hon sa att hon längtade hem efter mig :). Barnen är ens allt!