Idag har Lucas gjort sin första dag på förskolan och gissa om jag var nervös när vi gick dit?! När vi kom till skolan vid 7:40 hade redan en hel del barn anlänt, men ingen ifrån hans dagisgrupp. Redan där började problemet! Han kände sig så obekväm och ville inte släppa mig. Hua, vad det är jobbigt i såna situationer. Från ett tryggt dagis där allt är så enkelt och bekvämt till något som för Lucas nu är jättestort och nytt på alla sätt och vis. När jag gick fick förken hålla i honom och jag fick världens klump i magen. Han har ju bara träffat fröknarna vid 3 tillfällen (som inskolningen bestått av) och under dessa dagar hinner man inte få mycket till trygghet. Men jag ringde vid 9-tiden och då var allt bra. Jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen (blödig som man är). Stundvis tänkte jag jättemycket på hur det går så när jag var på väg för att hämta honom nästan sprang jag dit. Där stod han för sig själv på skolgården och sa direkt när han såg mig att jag varit borta alldeles för länge. Under en kortare tid ska jag nog lämna honom när det ringer in (08:20) för att han ska känna sig tryggare av att hans dagiskompisar är där. Det är inte lätt att hinna med att vara en lugn och trygg morsa när jag ska vara på jobbet 08:30, men nu måste jag verkligen prioritera allt vad gäller en trygg start för Lucas. Jobbet finns kvar och det är inte hela världen om jag kommer för sent under en kortare tid. Det gäller bara att komma ihåg det så det inte drar iväg till stress som påverkar både mig och Lucas. Det är först nu jag inser att lillpojken börjar bli större.