Sitter här och tänker på allt som hänt sedan påsk. På långfredagsnatten blev jag uppringd av Psykakuten, min dotter var på väg upp dit. Hon hade blivit upphittad av två främmande tjejer som insåg att min dotter ville ta sitt liv och tog henne med sig för vård. De 20 minuterna de tog innan jag fick krama om henne var de längsta minuterna i mitt liv. Jag skakade som ett asplöv och grät helt hysteriskt. Det kändes som om jag skulle svimma. Mitt barn! Vad är det som händer, varför vill hon inte leva?! Hur jag ska kunna vänja mig vid den tanken? Det går inte! Vad har jag gjort för fel? Rädslan för att hon ska ta det där steget finns ständigt i mina tankar och hur ska jag kunna leva utan att tänka på det? Mina barn är mitt allt och jag vill att dom ska få all den kärlek jag aldrig fick som liten. Jag har ett liv fullt av nära och kära och som ger mig styrka och utan dom hade jag aldrig klarat det här. Under stor del av mitt liv har jag stångats med ångest och oro. Jag har själv känt mig uppgiven men har ändå lyckats ta mig fram även om det har varit många stockar i vägen. Känslan av misslycka är stor, om det är på grund av mig som min dotter mår dåligt kommer jag alltid att bära. Jag vet att jag har ett värde hos många och att jag är djupt älskad, men hur ska jag få min dotter att förstå hur älskad, värdefull och vacker hon är? Att bli avvisad när jag vill finnas där och hålla om henne är något av det som gör mest ont.

Efter en både jobbig och känslig ledighet blev denna dag ok.

Jag tar en dag i taget för annat vågar jag inte göra annat just nu. 

 

Natti natti

 

Jag har inte skrivit på väldigt länge men tänkte fortsätta min blogg med att berätta hur det är att leva som förälder till ett barn med Borderline och Bipolär.

 

Det är tufft och svårt och pendlar mellan glädje och sorg.

 

På långfredagsnatten blev jag uppringd av Barn och Ungdoms psyk. Mitt barn hade hittats av två främmande ungdomar som tog henne på buss till Psyket då hon ville ta sitt liv.

Jag fick världens panikångest och bröt ihop fullständigt. På vägen upp hann jag tänka mycket och den rädslan går inte att beskriva. Mötet med mitt barn var en lättnad och vi båda började att gråta. Tillståndet ansågs vara i fara så vi blev inlagda. Nu är vi hemma och min självkänsla är nere i botten. Jag vet inte hur och vad jag ska göra för att hjälpa mitt barn mer än att finnas och det räcker inte.