Nu har jag varit hemma från jobbet i snart tre veckor och paniken för att jag ska kunna gå tillbaka som om ingenting har hänt blir allt tyngre. Men mitt i allt så kan jag sätta mig och läsa lite mejl och blir så otroligt glad när några av mina jobbarkompisar har skrivit några rader för att säga att de tänker på mig, det värmer verkligen. Att vara i en depression är så satans pinsamt och jag skäms SÅ för det. Jag har ju alltid älskat att sprida glädje och älskar att prata öppet med människor och nu är det precis tvärtom. Det är så obehagligt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Jag vet inte vem jag är eller ska vara eller ska bli. Nu drömmer jag bara om att hitta ut ur denna jäkla mörka tunnel och glömma allt det här. Nu ska jag ta en stund på spikmattan, som jag försöker att göra varje kväll. Det ger mig en sån ro och det är jätte skönt innan sängdags.