Nu har det gått tre dagar sedan mamma somnade in och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte längre finns. Jag vaknar på nätterna och hör hennes tunga andetag hon tog på slutet, jag ser hennes tomma blick hon fick ca 15 minuter innan hon tog det sista andetaget. Det snurrar hela tiden tankar på vad jag hade velat sagt, men som jag inte visste då om jag skulle våga berätta. Känslorna är starka och tunga och just när det gäller min uppväxt känns det speciellt. Jag har ingen pappa, han försvann från mig år 2000 och har sedan dess inte brytt sig om vare sig mig eller mina barn. Tack och lov har jag min älskade Sofie, som har blivit som en syster till mig sedan hennes mamma gick bort. Utan henne hade jag inte varit nånting just nu. Hon tillhör mig och skulle det hända henne något vet jag inte vad jag skulle göra. Jag är verkligen livrädd att bli själv!