Idag är det första helgen sedan vi separerade den 30 december som min son är hos mig och det känns så underbart. Jag har pendlat mellan skuldkänslor och övergivenhet från den dagen och trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt. Men jag har försökt att se framåt och ge det hela tid och nu har det givit resultat. Den här veckan har han varit mer kärleksfull än han någonsin varit mot mig och det gör mig starkare och starkare.

Idag kom även min dotter hem så nu ska vi äta en god middag med tända ljus och verkligen bara mysa.

 

 

 

Den här veckan har varit helt underbar. Min son kom hem till mig i måndags och stannade fram till fredag och den närhet jag fick tillsammans med honom kan jag inte minnas att jag haft på flera år. Han har för mig varit positiv till allt då han i vanliga fall är en väldigt negativ liten pojke. Han har givit mig så mycket ny glädje och energi och det ger nästan ett helt nytt liv. Jag har enligt honom varit bäst när det gäller allt den här veckan och det är så skönt att höra efter allt som varit. Dessutom har han varit torr alla nätter utom den sista och det är ett stort framsteg.  

Känner mig så lycklig!

Idag ville äntligen min son komma till mig. Jag hämtade honom hos pappa direkt efter jobbet men i och med att vi inte hade träffats på ett tag kände jag mig så osäker. Men hur som helst så kom vi hem och där var maten serverad. Min dotter ville överraska mig och det lyckades hon med. Det var den godaste middagen jag ätit på länge. Dessutom fick jag en middag med båda mina barn och det var längesen. Lilleman hoppade i badet och sen blev det myspys i soffan. Nu har vi bestämt att vi ska byta på fredag så jag hoppas att dessa dagar kommer att gå bra. Det är inte lätt att samarbeta med ett barn som är en nejsägare och negativ till det mesta. Undrar vad han fått det ifrån? Han har alltid haft svårt för förändringar så det är inget nytt, men hans negativitet blir allt värre och den kombinationen går inte riktigt ihop just nu. Men nu kämpar vi på och hoppas på det bästa.

Nu har det gått 1,5 vecka sedan jag träffade min son. Jag flyttade till eget boende den 30/12 och han har inte varit hos mig många nätter sedan dess. Att ta steget till en separation är stort och ovissheten till hur det blir än större. När vi gör våra val får vi också räkna med att livet förändras och för mig har det förändrats otroligt mycket på flera sätt, både positivt och negativt. Idag skulle min son komma men han vill inte. Jag kan hantera många känslor men att inte ha en relation till sina barn är obeskrivligt. Nu vet jag att det är datorn hemma hos pappa som är det största problemet, men hur kan en dator ha större betydelse än sin mamma?

Mitt i all saknad och sorg kan jag även glädjas. Det här fina brevet fick jag av min dotter på alla hjärtans dag <3

 

Just nu är saknaden stor. Jag har inte träffat min son på över en vecka och känner en oro redan nu för för hur helgen blir när han ska komma. Hans trygghet är givetvis hemma hos pappa då han bott där sedan han föddes. Han har alla sina saker där och det är hans grundtrygghet. När jag flyttade ville jag verkligen göra allt för att min man och son skulle ha råd att bo kvar så jag tog i stort sett ingenting hemifrån och köpte hela mitt hem på nytt, men det har varit värt varenda krona för min sons skull. Som mamma tror jag det inte finns något värre än att känna sig otillräcklig för sina barn och det är precis så jag känner. Jag har full förståelse över att min son har ett behov av både sin pappa och sitt boende, men modersinstinkten värker. De senaste åren har det varit pappa som stått för det roliga då dom båda har datorspel som ett stort intresse. För mig är det sociala en viktig del och den tappade vi mer och mer på slutet just för att intresset för spel tog över. Spelandet blev ett beroende! Saknaden av min familj blev allt starkare och till slut kände jag mig ensam i tvåsamheten. Jag saknar min familj men inte det livet.

När vi träffar någon vi älskar, vill dela livet med och bilda familj, gör vi det för att det känns rätt just då. Vi är olika individer, har olika bakgrunder, synsätt och värderingar men framförallt olika behov. Våra behov kan förändras utifrån våra liv och utvecklingar, vilket ofta sker i olika faser och som inte går att styra. För 11 år sedan stod behovet till trygghet mig närmst och jag fann den. Jag verkligen sög åt mig av den då jag ständigt burit på en känsla av övergivenhet. Jag kände mig trygg och det var något jag alltid drömt om att få vara. Att bli övergiven som barn sätter djupa sår i själen och som för en del kan ta hela livet att bygga upp. Att bära på en sorg och samtidigt vara mamma kan ibland vara en svår uppgift, men jag känner att jag lyckats även om jag inte lyckats fullt ut. Mina barn är det bästa som hänt mig även om jag valt att gå en annan väg.