Att tänka och känna är en sak men att framföra sina känslor och tankar är något helt annat. Jag har sedan barn burit på sorg, svek, övergivenhet, hat, ovisshet, osäkerhet, ensamhet och rädsla. Att framföra till sina egna barn att jag ska utsätta dom för något som påverkar deras liv gav mig en stor förlust av självförtroende. Det finns aldrig ett rätt tillfälle att berätta något sådant till sitt barn, men när jag i min tro såg ett bättre tillfälle brast det ändå. Jag hör än idag hur min son skrek, NEEEEEEJ! Nu har jag gjort det, sårat och svikit. FÖRLÅT!