Just nu är saknaden stor. Jag har inte träffat min son på över en vecka och känner en oro redan nu för för hur helgen blir när han ska komma. Hans trygghet är givetvis hemma hos pappa då han bott där sedan han föddes. Han har alla sina saker där och det är hans grundtrygghet. När jag flyttade ville jag verkligen göra allt för att min man och son skulle ha råd att bo kvar så jag tog i stort sett ingenting hemifrån och köpte hela mitt hem på nytt, men det har varit värt varenda krona för min sons skull. Som mamma tror jag det inte finns något värre än att känna sig otillräcklig för sina barn och det är precis så jag känner. Jag har full förståelse över att min son har ett behov av både sin pappa och sitt boende, men modersinstinkten värker. De senaste åren har det varit pappa som stått för det roliga då dom båda har datorspel som ett stort intresse. För mig är det sociala en viktig del och den tappade vi mer och mer på slutet just för att intresset för spel tog över. Spelandet blev ett beroende! Saknaden av min familj blev allt starkare och till slut kände jag mig ensam i tvåsamheten. Jag saknar min familj men inte det livet.