Jag har inte skrivit på väldigt länge men tänkte fortsätta min blogg med att berätta hur det är att leva som förälder till ett barn med Borderline och Bipolär.

 

Det är tufft och svårt och pendlar mellan glädje och sorg.

 

På långfredagsnatten blev jag uppringd av Barn och Ungdoms psyk. Mitt barn hade hittats av två främmande ungdomar som tog henne på buss till Psyket då hon ville ta sitt liv.

Jag fick världens panikångest och bröt ihop fullständigt. På vägen upp hann jag tänka mycket och den rädslan går inte att beskriva. Mötet med mitt barn var en lättnad och vi båda började att gråta. Tillståndet ansågs vara i fara så vi blev inlagda. Nu är vi hemma och min självkänsla är nere i botten. Jag vet inte hur och vad jag ska göra för att hjälpa mitt barn mer än att finnas och det räcker inte.