”Jag vill aldrig åka Mås mary mera”

2008-10-27 @ 12:28:02

blev början till LaMaris nya liv...

LaMari är en flicka som föddes den 28 januari 1970.

Hennes mamma var en väldigt självupptagen person,

ville ha full kontroll på allt och hade många olika män.

Den mannen hon första gången blev gravid med var en som drack väldigt mycket och satt ofta på parkbänkar.

En dag ledsnade hon på det och satte honom i bara kalsonger i trapphuset och låste dörren.
Det var slutet mellan mamma pappa och barn.

LaMari fick aldrig någon kärlek av sin mamma då det inte fanns några moderskänslor för henne. Hon var fullt präglad av sin mamma att hålla sig ren, inte kladda, smutsa ner sig, eller att ens få snö på sig.
Mamman hade kraftiga ätstörningar, vilket gjorde att hon ofta föll i gråt och var deprimerad.
Då LaMari var hungrig lades hon på sängen med en nappflaska, ensam och övergiven.

Aldrig någonsin skulle hon kunna få vare sig värme eller kärlek av sin mamma i och med att hon inte ville ha henne.
När LaMari var fyra månader lämnades hon bort till ett barnhem för första gången.

Det dröjde inte länge förrän hon fick komma hem och det blev samma visa igen.

Ett sådant litet barn kräver så mycket kärlek, ömhet, värme och närhet och ingenting av det kunde hon få.
Hon låg utmattad, hungrig och ledsen på dubbelsängen helt ensam och övergiven.
Var det så att hon skrek för mycket stängdes dörren för att slippa höra det.

Hon kunde få vansinnesutbrott och bara lämna LaMari ensam hemma.
Vid sju månaders ålder kom hon till sitt andra barnhem.
Sen tillbaka hem igen...

På helgerna lämnades hon till barnavdelningen på Akademiska Sjukhuset, då hennes mamma sa att hon inte orkade med henne. LaMari blev väl omhändertagen på avdelningen och fick mycket uppmärksamhet, vilket fick henne att känna sig trygg.

Då helgen hade gått fick hon åka hem igen och då var hennes mamma alltmer deprimerad.

Vid elva månaders ålder lämnades hon bort till nästa barnhem.

Då började utredningarna kring detta, men efter tre månader fick hon komma hem igen. 

LaMari blev större och krävde allt mer och mer, men då hennes mamma var så upptagen

med sitt fanns det inte någon plats för något annat.

Då LaMaris mamma skulle ut och shoppa lämnades hon ensam ute i lekparken.

Hon drogs som en magnet till andra vuxna människor. Hon var så rädd och otrygg och sökte någon som pratade med henne. Hon berättade att hennes mamma var borta, men i själva verket var hon på stan och shoppade.
Efter några timmar kom hon tillbaka och gick raka vägen fram till LaMari och slet tag i henne och sa att hon inte fick prata med någon annan.

Hon släpades i ärmen upp till lägenheten, där hon sedan fick smisk.

Nu va hon så otroligt rädd för sin mamma och vågade inte göra någonting.

Hon kröp ihop i en fåtölj med en kudde i handen.

- Sitt inte där och se så ful ut, sa hennes mamma. Om du åtminstone hade kunnat få din pappas fina ögon, lade hon till. På nätterna vaknade ofta LaMari och var ledsen.

Nu hade LaMari ett sånt otroligt behov av närhet.

Hon kröp ner i sin säng och drog täcket över huvudet. Tårarna rann endes kinderna och hon slöt ihop läpparna så det inte skulle höras att hon var ledsen. Dagen därpå fick LaMari ytterligare en dag ensam ute i lekparken och den här gången satt hon och tittade på sanden i sandlådan.

Hon ville så gärna göra ett sandslott, men hon visste vad straffet skulle bli om hon smutsade ner sig, en kall dusch.

Då hon var så klok att inte ta sanden men fingrarna satt hon och sparkade med fötterna i sanden i stället.
Det hon inte tänkte på var att hon fick smuts i bak på overallen efter sandlådskanten.

Längre bort satt det en annan mamma på en bänk och tittade på när hennes barn gungade.

LaMari sökte givetvis kontakt med andra människor och gick dit.

Först stod hon och tittade på flickan som gungade. Hon hade aldrig gungat så hon tyckte det var så fascinerande.
Sen lade hon, utan att hon tänkte på det, handen på flickans mammas ben.

Strax därefter kom LaMaris mamma gående mot lekparken. Hon spände sig och ställde sig på sidan av bänken där flickans mamma satt. Nu visste hon inte om hon skulle få skäll, stryk eller en kall dusch när hon kom hem.
- Det blev en kall dusch!

"Hon hade ju smutsat ner sig på overallen."

Hon knep som vanligt ihop med läpparna för att inte göra sin mamma än mer arg.

Nu börjar hon bli allt mer sårbar och skygg.
Hennes mamma påtalade ständigt att hon inte var värd något för att hon var så ful.

Nu har vi kommit nio månader längre fram och LaMari har fått en lillasyster.

För varje litet tillfälle hon kunde, gick hon in och tittade på den fina bebisen.

Bebisen skulle heta "Ann" och hon blev ögonstenen. Nu var inte LaMari längre värd vatten och hon lämnades än en gång till barnavdelningen på Akademiska Sjukhuset över helgen.

Nu bodde även "Anns" pappa i lägenheten och de brydde sig inte om något annat än den nyfödda lilla bebisen.

LaMari blev allt oftare ensam ute i lekparken och sökte trygghet hos andra vuxna människor.

Grannar började ana sin oro att något var fel och sökte upp barnavårdsnämnden.

Ett oanmält besök därifrån ledde till en utredning. Då "Ann" var så pass liten fick hon stanna kvar hos mamman och pappan, men LaMari omhändertogs ganska så omgående.

Denna gång hamnade hon på ett barnhem i Björklinge, ca två mil norr om Uppsala.

Vistelsetiden där blev ungefär tre månader och sen kom det en familj som heter Petterssons för att hämta henne och som skulle bli hennes fosterfamilj. De hade en röd Mercedes och LaMari satte sig i baksätet och sa:
- Jag vill aldrig åka Mås Mary mera ! 

Då hon skickades till barnhemmet hade hon ingenting annat med sig mer än en liten liten väska med snuttetrasor. 
Nu gick flytten till familjen Pettersson och LaMari hälsades välkommen.

I dag har hon inte någon som helst kontakt med sin biologiska mamma.

Hennes pappa är död och de hann träffas en enda gång.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du en blogg?

Skriv gärna något!

Behöver du hjälp med din blogg? Letar du designer? - www.bloggdesign.nu
Trackback
RSS 2.0