Känslor

2009-08-06 @ 09:40:50
Jag är som ni säkert vet, om ni läst om mig själv, fosterbarn och blev bortlämnad till barnhem som tvååring. Min biologiska mamma ville inte ha mig och uttalade sig själv att aldrig få några moderskänslor för mig. Men min lillasyster hade hon helt andra känslor till och ville henne behålla. Från det att jag kom till fosterfamilj tills det att jag blev sjuk ville jag inte alls ha något kontakt med mina riktiga mamma. Hon själv är anorektiker sedan 50 år tillbaka och är expert på allt inom det området. När jag låg på sjukhuset sökte hon upp mig och det var säkert för att jag satt i samma båt som hon, men jag sa att jag inte ville hålla ngn kontakt under den tiden för jag ville verkligen ta mig igenom denna sjukdom. Kontakten mellan mig och mamma kan man räkna på en hand då hon inte ville ha med mig att göra längre. Då hennes man dog (inte min pappa) ringde jag henne för att höra hur hon mår och då bara grinade hon och mådde jättedåligt. Hon sa också att hon är glad att jag fått en bra uppväxt och att jag lyckas i livet och då började jag gråta för det finns så mycket känslor i allt detta. Ena dagen känner jag en stor besvikelse på att hon lämnat bort mig och nästa dag är jag glad för att hon gjorde det. Men hur det än är så finns hon alltid i mina tankar och jag drömmer alltid om att ha en mamma som jag kan krama och umgås med. Någonstans inom mig är jag rädd för att träffa henne för jag vet aldrig hur jag ska reagera och må, men i tisdags bestämde jag mig för att åka och hälsa på henne. Malin va och badade och badet ligger ett stenkast från där mamma bor. Jag satt och samlade mod, hjärtat klappade och tankarna snurrade. Jag bestämde mig till sist för att åka dit. Parkerade bilen, letade upp hennes port och ringde. Ingen svarade. När signalerna gick hörde jag från vilken balkong det ringde för dörren stod öppen. Jag ropade och ropade, men hon ville inte visa sig. Hon kanske är ute tänkte jag så jag stannade 20 minuter och väntade. Då ringde jag igen, men ingen ville svara. Jag ropade massor av gånger och högt, men hon ville inte visa sig. I det området hon bor lämnar man inte balkongdörren öppen om man inte är hemma så jag vet att hon var hemma men inte ville träffa mig. Persiennerna var helt fördragna och jag vet att hon stod och tittade i nån av springorna. Om ni bara visste hur det känns att ha en mamma som vare sig velat ha en eller vill träffa en som vuxen! Hon har missat så mycket av både mig och hennes barnbarn och jag kan förstå om hon mår dåligt av allt som hon gjort mot oss, men livet måste kunna gå vidare och man kan alltid förlåta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du en blogg?

Skriv gärna något!

Behöver du hjälp med din blogg? Letar du designer? - www.bloggdesign.nu
Trackback
RSS 2.0