Jaha, då är det tisdag igen då. Sedan i fredags har jag haft nån konstig ångest och vet inte varför. Det är värst på morgonen och lättar mer och mer under dagen, men det tar ändå så mycket energi av en hela förmiddagen. Jag skulle bara vilja krypa in en bubbla och vara för mig själv dessa stunder. Nu har jag en mamma som är gravt psykiskt sjuk och en pappa som var mano... Snacka om fin korsblandning! Mycket är ju ärvtligt och det är det som skrämmer mig. Jobbigast är att det går så upp och ner hela tiden och visst är jag glad över att det finns stunder som är kanon, men när det slår till skulle man så gärna vilja veta vad det är som händer inom en. För mig är det viktigast att vara medveten om det, men det hjälper inte alla gånger. Tack och lov har jag bra och fina vänner jag kan prata med och det är värt så mycket. Tyvärr sitter det långt inne att tala om när man har ångest för jag känner mig så värdelös som person. Jag har alltid varit den glada och starka som tar mig över stock och sten, men ju äldre jag blir desto klenare känner jag mig. Hoppas det är naturens gång! Nu längtar jag bara till våren för då mår jag så himla bra. Allting känns så mycket lättare på nåt vis och allt bara flyter på. Tankarna på mamma kommer och går varje dag och kanske det är det som omedvetet ger mig ångest. Hon är ju så sjuk och drömmen om att få en riktig mamma finns liksom inte. Det är väl det som gör mig så frustrerad. Den dagen hon försvinner hoppas jag den tunga stenen rinner av mig.
Nu måste jag göra mig klar för dagis och jobb. Ha en bra dag! 
Kram på er