Nu är jag så trött på denna ångest som slår till helt utan förvarning. Hjärtat slår så fort att jag kallsvettas, händerna skakar som på värsta alkoholisten och jag känner mig helt förvirrad. Att ha fyllt 40 år och inte kunna njuta av livet och må bra är något som ger mig många tankar. Överallt finns det människor som mår dåligt på många olika sätt men det är bara det att man inte pratar om det. För mig känns det så mycket bättre att prata om det och jag har försökt att vara så öppen som möjligt med mina psykiska besvär. När jag rasade var det ingen som fattade det eller kunde tro det om mig. Jag är fortfarande den jag är men samtidigt inte för jag känner inte alls igen mig själv sedan jag började med min nya medicin mot bipolär. Den har dämpat mig så pass mycket att självkänslan är nere i skoskaftet. Ska till min läkare idag och ta upp om hur jag känner. Jag är så trött på att aldrig hitta den nivå som passar mig när det gäller medicin. Undrar hur folk mådde förr i tiden? Då pratade man aldrig om psykiska besvär och folk fick gå och må dåligt livet ut. Det vill verkligen inte jag göra och ibland känns det som om man inte orkar med detta! Va fan, jag har två underbara barn, en helt fantastisk man, ett hem och fast jobb. Men likförbannat sitter jag i den här! Nu vet jag i och för sig att det finns i generna, min mamma är djupt deprimerad och min pappa var graft mano. Det är många gånger jag blir så arg och ledsen över att mamma valde att behålla mig när hon ändå inte skulle klara av det. För mig är mina barn det bästa som hänt mig! Om jag ändå bara kunde njuta av det och få må bra!