Om ni tidigare läst min blogg har ni lite vetskap om min sjukdom, bipolär. Det va fruktansvärt tungt att få den diagnosen men samtidigt fick jag något att bita i. Jag går fortfarande under medicinsk behandling där vi inte vet vilken dos som passar mig. Jag känner att jag lugnat ner mig på många sätt och vis, men ibland kommer det maniska ikapp mig. Ni som inte känner till bipolär kan jag ju säga att det är det nyare ordet för manodepressiv. Det finns olika grader av bipolär och jag är av den typen som är både manisk och deprimerad, vilket kan vara oerhört jobbigt. När den maniska perioden slår till kan jag hålla på hela natten med att byta gardiner, dukar, ljusstakar, mattor m.m. På det kunde jag till att köpa nya möbler och tapetsera om. Jag vill hela tiden ha förändringar. Efter den maniska perioden rasar jag oftast och vill inget annat än att sova. Då vill jag inte ens prata i telefonen eller träffa nån. Min kära man har lagt märke till att jag inte längre byter gardiner lika ofta som tidigare, flyttar inte om allt i alla skåp och allt vad det nu kan vara. Nu är det rekord, jag har haft samma gardiner i vardagsrummet i 2 månader! Men idag slog det till, det blev ett byte i köket istället. Fram med nya krukor, dukar och lampor. Känner mig inte riktigt nöjd så det finns risk för att jag kommer att byta inom en vecka igen. På torsdag ska jag till min läkare och då ska jag ta upp allt om vilket liv jag lever just nu. Det som är mest obehagligt är att jag inte längre känner igen mig. Jag känner mig osäker på mig själv och huvudet känns som bomull. Jag blir till och med generad när någon jag känt en längre tid pratar med mig. Det kan snurra i skallen och när folk pratar med mig är jag någon annanstans i mina tankar, som jag heller inte har kontroll på (har ett kontrollbehov). Som det känns just nu är jag hellre den jag tidigare varit, men ha kontrollen lite mer över mina toppar. Så medicin kan ha en för och nackdel. I mitt fall är jag lugnare, men jag är inte längre den Laila jag varit och som alla mina vänner känt. Samtidigt har några av mina vänner sagt att den Laila jag nu är ses som mer naturlig. Så usch, jag vet inte längre vilket ben jag ska ställa mig på.