I berättelsen om mig själv har jag tidigare skrivit att jag och min syster blev bortlämnade som barn.
Vår mamma vare sig ville eller klarade av att ta hand om oss.
Tyvärr kom vi inte till samma fosterfamilj och det har satt djupa sår i oss båda.
Vem vill inte ha sitt syskon att luta sig mot? Har man inget syskon är det en sak, men att ha ett och inte få växa upp tillsammans är jobbigt. När jag vaknade i morse hade jag en sån otrolig längtan efter henne.
Jag ringde och frågade vad hon ska göra så nu kanske vi kan få till en dag och bara få umgås.
Om ni visste vad glad jag blev! Jag med min ångest har fått levt med den så himla länge i min ensamhet, men nu visar det sig att vi lever med samma helvete. Det är skönt att ha någon att som äntligen förstår, men vi båda undrar varför vi lever med denna ångest och oro hela tiden. Jag har alltid trott att det haft med min ätstörning att göra, men så är det tydligen inte. Jippi, nu ringde hon precis och sa att hon kan komma!
Nu måste jag kasta mig in i duschen!
Jag vill bara avsluta med att säga, ni som har era syskon, ta vara på det och njut och var rädda om varandra.

Kramisar

Du valde att lämna bort mig som liten och det har givit mig många djupa sår.
Jag och min syster har aldrig förstått varför du skaffade barn om du ändå inte ville ha oss.
Du har gjort oss så besvikna!
I dag har jag själv 2 underbara barn och de är mitt allt, så du vet inte vad du har gått misste om!
I mina tankar finns du ständigt och jag har många gånger önskat att jag kunde få krama om dig.
Så många brev som du skrivit till mig om att du inte vill finnas kvar i livet, hur tror du det känns?
Du är ju sjuk och så har jag alltid sett dig, men trots det har jag alltid drömt om att få ha en riktig mamma.
Till min födelsedag skickade du ett kort och jag grät när jag läste det,
men varför ska du alltid ge mig så dåligt samvete?
I går satt jag länge och försökte samla mod till att ringa dig.
Din röst gav mig en rysande känsla och jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag kan inte säga,"Hej mamma" för då blir du bara arg.
Med vetskapen om dina deprissioner måste man alltid ta det försiktigt och vara så pedagogisk som möjligt.
Visst är det sjukt? Egentligen borde jag inte vilja ha något som helst med dig att göra, men hur det än är så finns du där!
Efter ett tag kom du inte på det här med ätstörningarna igen....
Att du lever är för mig en stor gåta med tanke på hur du levt i så många år. Det är helt otroligt!
Tyvärr har jag fått många gener efter dig, men den ena har jag nu jobbat med i många år för att inte förbli som du.
Du har ju för fan inget liv! Tänk om du kunde inse att livet skulle betyda så mycket mer om du bara ville.
Jag och syrran vet inte vad vi vill med relationen till dig, men åren går och den dagen du inte finns vet jag att vi kommer att ångra oss. Jag både vill och inte vill ha med dig att göra för det gör så ont!
Vad vill du med oss, mamma?

blev början till LaMaris nya liv...

LaMari är en flicka som föddes den 28 januari 1970.

Hennes mamma var en väldigt självupptagen person,

ville ha full kontroll på allt och hade många olika män.

Den mannen hon första gången blev gravid med var en som drack väldigt mycket och satt ofta på parkbänkar.

En dag ledsnade hon på det och satte honom i bara kalsonger i trapphuset och låste dörren.
Det var slutet mellan mamma pappa och barn.

LaMari fick aldrig någon kärlek av sin mamma då det inte fanns några moderskänslor för henne. Hon var fullt präglad av sin mamma att hålla sig ren, inte kladda, smutsa ner sig, eller att ens få snö på sig.
Mamman hade kraftiga ätstörningar, vilket gjorde att hon ofta föll i gråt och var deprimerad.
Då LaMari var hungrig lades hon på sängen med en nappflaska, ensam och övergiven.

Aldrig någonsin skulle hon kunna få vare sig värme eller kärlek av sin mamma i och med att hon inte ville ha henne.
När LaMari var fyra månader lämnades hon bort till ett barnhem för första gången.

Det dröjde inte länge förrän hon fick komma hem och det blev samma visa igen.

Ett sådant litet barn kräver så mycket kärlek, ömhet, värme och närhet och ingenting av det kunde hon få.
Hon låg utmattad, hungrig och ledsen på dubbelsängen helt ensam och övergiven.
Var det så att hon skrek för mycket stängdes dörren för att slippa höra det.

Hon kunde få vansinnesutbrott och bara lämna LaMari ensam hemma.
Vid sju månaders ålder kom hon till sitt andra barnhem.
Sen tillbaka hem igen...

På helgerna lämnades hon till barnavdelningen på Akademiska Sjukhuset, då hennes mamma sa att hon inte orkade med henne. LaMari blev väl omhändertagen på avdelningen och fick mycket uppmärksamhet, vilket fick henne att känna sig trygg.

Då helgen hade gått fick hon åka hem igen och då var hennes mamma alltmer deprimerad.

Vid elva månaders ålder lämnades hon bort till nästa barnhem.

Då började utredningarna kring detta, men efter tre månader fick hon komma hem igen. 

LaMari blev större och krävde allt mer och mer, men då hennes mamma var så upptagen

med sitt fanns det inte någon plats för något annat.

Då LaMaris mamma skulle ut och shoppa lämnades hon ensam ute i lekparken.

Hon drogs som en magnet till andra vuxna människor. Hon var så rädd och otrygg och sökte någon som pratade med henne. Hon berättade att hennes mamma var borta, men i själva verket var hon på stan och shoppade.
Efter några timmar kom hon tillbaka och gick raka vägen fram till LaMari och slet tag i henne och sa att hon inte fick prata med någon annan.

Hon släpades i ärmen upp till lägenheten, där hon sedan fick smisk.

Nu va hon så otroligt rädd för sin mamma och vågade inte göra någonting.

Hon kröp ihop i en fåtölj med en kudde i handen.

- Sitt inte där och se så ful ut, sa hennes mamma. Om du åtminstone hade kunnat få din pappas fina ögon, lade hon till. På nätterna vaknade ofta LaMari och var ledsen.

Nu hade LaMari ett sånt otroligt behov av närhet.

Hon kröp ner i sin säng och drog täcket över huvudet. Tårarna rann endes kinderna och hon slöt ihop läpparna så det inte skulle höras att hon var ledsen. Dagen därpå fick LaMari ytterligare en dag ensam ute i lekparken och den här gången satt hon och tittade på sanden i sandlådan.

Hon ville så gärna göra ett sandslott, men hon visste vad straffet skulle bli om hon smutsade ner sig, en kall dusch.

Då hon var så klok att inte ta sanden men fingrarna satt hon och sparkade med fötterna i sanden i stället.
Det hon inte tänkte på var att hon fick smuts i bak på overallen efter sandlådskanten.

Längre bort satt det en annan mamma på en bänk och tittade på när hennes barn gungade.

LaMari sökte givetvis kontakt med andra människor och gick dit.

Först stod hon och tittade på flickan som gungade. Hon hade aldrig gungat så hon tyckte det var så fascinerande.
Sen lade hon, utan att hon tänkte på det, handen på flickans mammas ben.

Strax därefter kom LaMaris mamma gående mot lekparken. Hon spände sig och ställde sig på sidan av bänken där flickans mamma satt. Nu visste hon inte om hon skulle få skäll, stryk eller en kall dusch när hon kom hem.
- Det blev en kall dusch!

"Hon hade ju smutsat ner sig på overallen."

Hon knep som vanligt ihop med läpparna för att inte göra sin mamma än mer arg.

Nu börjar hon bli allt mer sårbar och skygg.
Hennes mamma påtalade ständigt att hon inte var värd något för att hon var så ful.

Nu har vi kommit nio månader längre fram och LaMari har fått en lillasyster.

För varje litet tillfälle hon kunde, gick hon in och tittade på den fina bebisen.

Bebisen skulle heta "Ann" och hon blev ögonstenen. Nu var inte LaMari längre värd vatten och hon lämnades än en gång till barnavdelningen på Akademiska Sjukhuset över helgen.

Nu bodde även "Anns" pappa i lägenheten och de brydde sig inte om något annat än den nyfödda lilla bebisen.

LaMari blev allt oftare ensam ute i lekparken och sökte trygghet hos andra vuxna människor.

Grannar började ana sin oro att något var fel och sökte upp barnavårdsnämnden.

Ett oanmält besök därifrån ledde till en utredning. Då "Ann" var så pass liten fick hon stanna kvar hos mamman och pappan, men LaMari omhändertogs ganska så omgående.

Denna gång hamnade hon på ett barnhem i Björklinge, ca två mil norr om Uppsala.

Vistelsetiden där blev ungefär tre månader och sen kom det en familj som heter Petterssons för att hämta henne och som skulle bli hennes fosterfamilj. De hade en röd Mercedes och LaMari satte sig i baksätet och sa:
- Jag vill aldrig åka Mås Mary mera ! 

Då hon skickades till barnhemmet hade hon ingenting annat med sig mer än en liten liten väska med snuttetrasor. 
Nu gick flytten till familjen Pettersson och LaMari hälsades välkommen.

I dag har hon inte någon som helst kontakt med sin biologiska mamma.

Hennes pappa är död och de hann träffas en enda gång.

Är född 1970 och har två underbara barn.

En tjej som precis fyllt 10 och en kille som snart fyller 4.

Gifte mig 10 maj 2008, en helt fantastisk dag!

Det var strålande sol och allt blev så lyckat.

Jobbar som administratör på ett läkemedelsföretag sedan 20 år tillbaka.

Har ett jätte stort intresse av inredning, så som möbler, gardiner och allt som piffar upp i hemmet.

På somrarna tillbringar vi nästan all tid på Gräsö, där vi då ställer upp vår husvagn.

Då vi bor i lägenhet ser vi vår husvagn som en sommarstuga och det är faktiskt helt underbart.

Motionera är något jag gör alla dagar förutom då jag är sjuk eller är bortrest.

"Powerwalk" kallar jag det, för jag tar verkligen i (Kan se töntigt ut).

Ordning och reda är något jag verkligen försöker att lära mina barn, men har inte lyckats fullt ut än.

Att skriva har alltid varit ett stort intresse för mig. Har genom åren skrivit många dikter och poesier.

Skrivandet blir allt mer när jag känner mig ledsen och det har jag också varit många gånger.

När jag var ca 2 år lämnade min mamma bort mig och det har satt många spår i mitt liv.

Nu kom jag till en bra fosterfamilj och törs inte tänka tanken på hur mitt liv hade sett ut annars.

I den familjen fick jag en bror och en syster, men de är ganska så mycket äldre än mig.

Min syster och jag hade en helt fantastisk relation och henne förlorade jag för 12 år sedan.

Hon fick den hemska sjukdomen cancer.

Efter sig lämnade hon 2 små underbara barn men de mår idag bra.

Att leva med ångest var och varannan dag och inte kunna göra något åt det känns tungt.

Det djupa ärret som finns inombords kommer aldrig att läka, aldrig.

Någonstans finns det en saknad och kommer alltid att göra.

Då de omhänder tog mig fick jag även skiljas från min lilla syster.

Henne ville min mamma behålla så vi fick inte växa upp tillsammans, tyvärr.

När jag var 20 år sökte jag upp henne och vägen till en bra kontakt har varit lång.

Nu vet vi att vi har varandra och det känns så skönt.

Jag som person kan nog anses vara en stark och framåt tjej och det har jag nog blivit.

När jag var 24 år fick jag anorexi. Hur det utlöste sig för mig har jag egentligen inget riktigt svar på.

Min mamma har haft det sedan hon var barn och kanske det finns något genetiskt?

Efter att ha svält mig i ett år lades jag in på Akademiska sjukhuset.

Hade jag inte fått den hjälpen hade jag nog inte tagit mig igenom detta helvete.

Beslutet om vård såg min arbetsgivare till att jag fick och det tackar jag för än en gång.

När man levt med denna hemska sjukdom förändras livet enormt.

Idag mår jag bra, men kan fortfarande tampas med den där djävulen som sitter där uppe.

Man tar en dag i taget och kommer en liten liten bit längre för varje dag.

I dag lever jag lyckligt med min familj och älskar att umgås med alla jag tycker om.

Forts. följer...

Här är vår son Lucas precis född.
Förlossningen gick jättebra och jag klarade det en andra gång utan smärtlindring.